rogerbloggen

Igår når jag skulle ta mitt träningspass på rullskidor så märkte jag att det blåste rejält.
Det flöt på de 300 första metrarna tills jag kom ut på den berycktade rakslingan som är 1200meter lång.
Där blåste det rejält motvind o då menar jag motvind.
Det kändes som jag stod still när jag stakade o försökte ta mig fram.
Jag tänkte bara vända o hitta en annan trevlig runda där det var mer lä.
Men jag kunde inte komma på någon så det var bara o kämpa på.
När jag hade slitit i vanliga fall denna behagliga raka var jag helt slut .
Fan det kommer att gå åt helvete om det är så här på vasan tänkte jag.
Måste vara tränad till elitnivå för att klara av det.
Nu hör ju saken till att jag är ju inte så tränad än att klara av vasan.
När jag väl kom in på en sidogångväg och fick vinden från sidan var det som en befrielse som nästan kan mätas med en orgasm.
Jag stakade framåt o funderade igen om jag skulle ta en annan väg, men insåg snart att jag är minsann ingen vekling som skyggar för vind.
Nä nä ska jag träna så är det bra med motstånd också.
När jag väl kom upp på den berycktade rakstäckan igen så såg jag två damer med barnvagnar en bit framför.
Jag stakade framåt.
Jag kan tillägga att om jag slutade staka så stannade jag av vinden.
Jag flåsade på och tog sakta in på dessa två.
Jag började tänka på att det bet hyffsat när jag satte ner stavarna i asfalten.
 Det är fruktansvärt jobbet när det slinter o slinter i asfalten som det så ofta gör.
Speciellt när det är kraftig motvind.
När jag väl hade slitet hårt o var uppe i ryggen på damerna var jag helt slut, men det kunde man inte visa.
Jag försökte flåsa mindre när jag sakta gled förbi.
Nu gjorde det ont i kroppen.
Jag vände mig om efter ca 100 meter för att se hur långt bak de var.
En betryggande avstånd kunde jag konstatera.
Nu kom den stora flåsningen fram, blodsmak i munnen och puls som en atombomb.
Jag stannade till ett ögonblick, skallen snurrade.
I vanliga fall brukar jag inte vara så himla trött efter denna sträcka.
Jag var fullt medveten om att det var vinden.
Pustande fortsatte jag framåt o kom in på lite annan asfalt som var mer hålig om man kan kalla den så.
Jag märkte att jag fick mycket bättre grepp med stavarna o slant nästan ingenting på detta parti.
Det ända jag uppmärksammade var att det blir lite knöligt och stuttsande under rullskidorna.
En gratis dildo ungefär.
När jag väl var nere och kom in på sidogångvägen ser jag att det ligger en helt annan asfalt där som är lite rödare.
För det första vet jag sen tidigare att det rullar lättare där men att stavarna biter så bra  hade jag inte tänkt på tidigare.
Jag fortsätter längre på denna gångväg än jag brukar för jag ska ta en annan väg hem.
Jag hade bestämt i mitt slitna sinne att jag inte orkade mer idag.
Det gjorde även ont i min hand som jag råkade skada på jobbet dagen före.
När jag väl vek av från gångvägen till en annan så såg jag att det var en annan asfalt där.
Mer hård o kompakt.
Stavarna fick däligt fäste och slant hela tiden.
Fruktansvärt jobbigt  speciellt när det är lite uppför också.
Jag hade iallafall vinden i ryggen.
När jag väl hade slitet mig upp så gick det lättare.
Jag märkte att det rullade förvånadsvärt lätt på denna asfalt.
Problemet var  bara att stavarna som sagt var bet dåligt.
När jag väl var hemma trött och sliten kunde jag konstatera att det här var det jobbigaste träningspasset hitills.
Men lite mer kunskap om vad för asfalt som är bäst att åka på när man ska träna rullskidor.
Jag kom fram att den lätt röda var ideall asfalten.
Trött och sliten och ca 7.5 km åkning satte jag mig framför datorn.
Det fick bli lite nätpoker som nerladdning!
På kvällspromenaden med Monica och Lenny stavade jag ca 1km.
Monica gick och retade mig lite grann med huppande!